Betets påverkan på floran

Växter som lever på en fungerande betesmark är väl anpassade till den låga tillgången på näring.

Floran kan hushålla med näringen. Växterna är ofta småvuxna och dess tillväxthastighet är ofta långsam. Dessa växter klarar betning bra, eftersom de ofta skjuter nya skott från basen. Det medför att djuren inte betar av växtens tillväxtpunkt. Gräs är den dominerande växtfamiljen i betesmark. Kanske på grund av deras stora anpassningsförmåga. Gräsarterna i betesmarken är ofta smalbladiga och exempel på en gräsart som är vanlig i betesmark är brunven (Agrostis canina).

Betesmarksväxter gynnas av djurbetning

De typiska betesmarksväxterna och de växtsamhällen där de ingår gynnas av att djur betar. Om hävden upphör konkurreras den speciella betesmarkfloran ut av arter som är mer snabbväxande. De större arterna gynnas istället av den då ökade näringstillgången. Dessutom skuggas de mer konkurrenssvaga växterna, så att de inte får den solmängd de behöver. Buskar, sly, nässlor, hundkex och högvuxet gräs tar över.

Betesmarksväxterna, som ju är konkurrenssvaga, har ofta sitt ursprung i miljöer som är instabila. Det betyder att miljöerna har varit utsatta för olika störningar. Störningar som behövs för att hagmarksväxterna ska kunna överleva. Exempel på ursprungsmiljöer är bland annat stränder, branter och hällar. Vid en studie i Lurö skärgårds naturreservat inventerades kärlväxter. Resultatet visade tydligt att antalet kärlväxter var betydligt lägre i de marker där hävden upphört, jämfört med i de marker som fortfarande hävdades. En jämförelse med en äldre studie visade dessutom att det bara tar några decennier av upphörd hävd för en ängs- eller betesmark att förlora sin artrikedom. Några av de hotade arterna i hagmark är dvärgjohannesört, honungsblomster och toppjungfrulin Polygala comosa.

Några ytterligare exempel på växter som är knutna till hagmarksmiljön är gökärt, axveronika, brudbröd, darrgräs och slåttergubbe. Vid betning slits växterna sönder, vilket påverkar växterna på flera sätt:

  • Växternas assimilation påverkas. Det vill säga påverkar den process där kväve, salter, koldioxid och vatten omvandlas till sockerarter och syre. Vid avbetning minskar ju mängden bladmassa och därmed fotosyntesen. Vid alltför hårt avbetning minskar därför möjligheten för växterna att skjuta nya blad.
  • Växternas näringstransport påverkas – liksom växternas förökningsförmåga. Betning minskar dessutom den totala mängden markförna – vilket förändrar växternas värmebalans. Minskad markförna gör också att de typiska hagmarksväxterna kan gro, eftersom många av dem inte kan gro i tjock förna. På en igenväxande betesmark samlas grässtrån och växtdelar på marken och börjar brytas ner. Marken blir fuktigare och temperaturen sänks, och näringsämnen från nedbrytningen gödslar marken och hagmarksväxterna missgynnas.
  • Inte bara avbetning och ljustillgång påverkar floran. Tramp av betande djur gynnar många typiska hagväxter, som lättare kan etablera sig. Genom tramp uppkommer kala fläckar på marken – där växter lättare kan gro. Frön trampas dessutom ner av de betande djuren. Vissa frön sprids via betesdjurens gödsel. En del frön gynnas till och med genom att de passerar genom ett djurs tarmkanal och sen hamnar direkt i gödseln. Fröna kan också spridas genom att de fastnar på djuren. Ofta utnyttjas inte en del av betets yta av djuren, eftersom de har förorenat där med sin gödsel. Det beror troligtvis på att djuren försöker undvika att få i sig parasiter. Men ratorna och gödselhögarna bildar också ett slags refuger där växterna kan reproducera sig, just dessa områden, liksom ytor under träd och buskar i hagmark, har visats sig innehålla en extra stor mängd blommande och frösättande hagmarksväxter. Förekomsten av rator samt sparade träd och buskar verkar därmed ha betydelse för växternas överlevnad vid hårt betestryck.
  • Djuren betar av knoppar och kvistar på buskar och sly. Det påverkar naturligtvis den delen av vegetationen. Både nötdjur, får och hästar föredrar samma sorts vedartade växter. De betar i första hand rönn, lönn, asp och sälg. Hassel, ek och björk kan betas. Klibbal och framför allt gråal ratas ofta helt under vegetationsperioden. Dock kan dessa ätas mer under hösten av fåren.
  • Gamla träd är viktiga för den biologiska mångfalden, eftersom de är livsrum för bland annat många utrotningshotade lavar och vedsvampar. Stora och grova träd är typiska för betesmarker. Dessa träd bör friställas från sly och unga träd, då många av de organismer som lever i grova träd behöver just den solbelysta trädstammen. Särskilt i gamla ädla lövträd förekommer mängder av rödlistade insektsarter, som vi bör beakta.